[ 1-24 ]|[ 25-49 ]|[ 50-74 ]|[ 75-97 ]


Dia 50.

När presentationstiden av samma bokstavsstorlek minskades till 250 millisekund, vilket är den vanligaste presentationstiden, minskade synfältet i sin övre del med två grader.


Dia 51.

När presentationstiden hölls densamma, 250msec men bokstavsstorleken minskades till 1.6x standardstorleken, minskade synfältet ännu mera.


Dia 52.

När bokstavsstorleken var standardstorleken kunde patienten se bokstäver först när presentationstiden var 750 msec. Även då var synfältet bara fyra grader i diametern.

Dessa fyra synfälten visar hur synfältet har både den spatila egenskapen, storleken, och den tidsmässiga, temporala egenskapen: hjärnan summerar informationen, interpolerar, både spatialt och tidsmässigt. Synfunktionen som en tidsbunden funktion glömmer vi ofta tänka på.


Dia 53.

Vid RP är synfältet svårt att mäta. De vanligaste felkällorna är:

  1. patienten får inte träna mätningstekniken före själva mätningen och mätningen börjar på lågt fotopiskt nivå utan adaptationstid även om man vet att adaptationen är i regel långsam,

  2. kommunikationen med hörselskadade patienter i testsituationen är problematisk; barnets assistent klarar tolkningen sällan, äldre döva barn är ofta av större hjälp; vuxna personers tolkar är inte heller tränade för synfältundersökningen,

  3. automatisk perimetri används på många sjukhus också i undersökning av patienter med RP. De små stimuli som används i automatisk perimetri på låg luminansnivå aktiverar få celler, resultatet ger intryck att synfältet fungerar dåligt, verkar vara kikarfält även i sådana fall där Goldman fältet är 180 grader med få eller inga 'absoluta' skotom,

  4. kontrollundersökningar kan ske på mulna eller soliga dagar; på en solig dag kan det ta flera timmar innan blädningens inverkan på näthinnefunktioner har avklingat,

  5. kommuniaktionsfältet undersöks på få sjukhus.

Kanske den största bristen är att man använder diagnostiska synfält, mätta med rutinperimetri, som underlag för funktionell bedömning.


Dia 54.

För funktionell bedömning behöver vi flera synfält mätta med olika tekniker om man vill förstå bildens kvalitet. De viktigaste för barnen är kommunikationsfältet vid olika belysningsförhållanden och synfältet för orientering och mobility. Kommunikationsfältet borde mätas vid skolårets början hos alla ungdomar som har djupt ringskotom och därför begränsat synfält för kommunikation.


Dia 55.

Det är ovanligt att synfältet blir kikarfält under skolåren men det händer då och då. När en person har kikarfält bör alla som kommunicerar med henne veta hur långt borta man skall vara och hur stort är kommuniationsfältet för teckenspråket. På diapositivet finns en enkel beskrivning på hur man kvickt mäter synfältet för teckenspråket. Sedan måste man komma ihåg att hålla tecken inom detta område. Använder man ett tecken som börjar utanför detta område så skall man vända sin blick till stället där tecknet börjar för att informera det döva barnet om handrörelsens början.


Dia 56.

Synfältet är desto större ju längre bort man tittar. Då kvalitetet av det centrala synfältet kan ha minskat, måste man oftast söka balans mellan fältets storlek och detaljseende: ju längre borta man är desto mindre syns detaljerna. Tecken skall anpassas också till barnets rörelseseende och kontrastkänslighet och måste ofta vara mindre flytande med mikropauser för att fingrarnas positioner kan uppfattas. Då synens kvalitet varierar mycket är det nödvändigt att fråga i detalj hur en döv synsvag person ser den visuella kommunikationen bäst.


Dia 57.

Om vi sammanfattar de viktigaste sakerna om synfältet så är de: 1. synfältets storlek, 2. om det finns fläckvist bortfall av funktion inom synfältet, eller 3. distorsioner och/eller 4. andra störningar i bilden.


Dia 58.

Jag har bearbetat några fotografier för att demonstrera störande fenomen i synfältet. De kan bara ge en blek bild av störningarna som varierar från person till person och i varje individ under årens lopp. De skiljer sig markant från tidigare demontrationsbilder (som nog används fortfarande). Det centrala synfältet är inte omringat av en svart ring. Personer med djup ringskotom beskriver det icke-seende området som genomskinligt och klart.


Dia 59.
Dia 60.

Om en person med kikarfält kommer till den här gruppen av personer och mannen till vänster är tyst och råkar inte heller röra sig, försvinner han i bakgrunden som hjärnan komponerar av bitar av information som ännu kan uppfattas inom ringskotomet. Så fort som mannen säger något och RP personen vänder sin blick åt hans håll ändras uppfattningen av situationen. Mannens bild förblir i korttidsminnet och han är 'synlig' även när han igen befinner sig inom ringskotomet.


Dia 61.
Dia 62.

Belysningen är en viktig faktor, ännu mer än hos oss normalt seende som också bländas av den lågt på himlen strålande solen. Om vi ser som kameran ser bilden 61, blir vi något bländade av den vita sanden på vägen, men en person med RP bländas så illa att pojken på gräset och hans cyckel blir osynliga. Situationer som denna är farliga om man inte använder vit käpp för att finna sin väg. De flesta personerna med RP accepterar käppen först när de har snavat omkull flera gånger.


Dia 63.

Vita ytor är problematiska både ute och inne. Vinter är en svår tid till många barn och vuxna med näthinneändringar, speciellt vårvinter med nyfallen snö och solsken. Då måste man följa en person framför sig och hoppas att han/hon undviker ojämna ytor på vägen. Denna svårighet kommer man ofta inte ihåg vid planläggning av officiella byggnader där stora vita ytor och stora fönstren kan göra större rum och gångar till ett hav av bländade vitt ljus utan något som man kunde använda för orientering. Det var en tid när 'vitt var vackert' i arkitekturen även i byggnader ritade för handikappade. Lyckligtvis är den tiden över och arkitekterna har lärt sig att lyssna till synskadade i planläggning av officiella byggnader och platser. På dagis och i skolan skall man ta hänsyn till bländning och under riktigt klara dagar låta barnet stanna inomhus för annars går en stor del av tiden så att barnet inte ser just något.


Dia 64.

Vid RP förekommer ofta störande ljusfenomen som vi inte kan mäta men som även barn kan beskriva tydligt. De första entoptiska ljusfenomen är små 'knistrar' eller 'eldflugor' som syns i skymningen. Senare börjar större ljusfläckar röra sig längs randen av ringskotomet. De beskrivs oftast som 'korvar' eller 'bananer', uppenbarar sig på ett ställe i synfältet en efter en och rör sig med samma hastighet runt det centrala synfältet för att sedan försvinna utåt en efter en. I alla de fall som jag känner, har riktningen i rörelsen varit medsols. Orsaken till den här typen av ljusfenomen är sprinding av aktivering genom de horisontala nervfibrerna i näthinnan. Informationen sprids horisontalt även i den normala näthinnan men det leder inte till subjektiv synförnimmelse. I den skadade näthinnan däremot uppstår retning som sprider sig både horisontalt men samtidigt skickar information om näthinneaktivitet till hjärnan - vilket sedan tolkas som ljus.


Dia 65.

En annan typisk störning är ännu svårare att demonstrera med dagens tekniker. Störningar beskrivs som ett nät som vibrerar framför bilden eller att det finns glänsande 'maskar' som ilar genom synfältet, störtar på varannan och 'exploderar' då. Nätet varierar, en dag kan det vara mycket fint med stora luckor, en annan dag är öglorna mindre och trådarna tjockare så att det är svårt att se mellan dem.


Dia 66.

Tid för en paus med frågor.


Dia 67.

Färgseendet är det följande egenskapet vi skall diskutera.


Dia 68.

Färgseendet beror på den information som tappcellerna samlar och överför till den långa kedjan av nervceller som sedan överför informationen som elektrisk aktivitet till hjärnan. All färginformation överförs via den parvocellulära banan som har tunna trådar och därför låg överföringshastighet. Själva färgförnimmelsen sker i hjärnbarken där informationen behandlas i specifika cellgrupper.


Dia 69.

Tappcellernas absorptionskurvor är välkända från skolbiologin. Kurvorna visar de spektrala områden där ljuset aktiverar de olika tappcellerna. De blåkänsliga tappcellerna absorberar i blått och blågrönt, de grönkänsliga tappcellerna från blågrönt till orange och de rödkänsliga på ett område som ligger bara lite mera i de långa våglängderna än de grönkänsliga tappcellernas absorptionsområde.


Dia 70.

Färgseendet testas på två olika sätt. Vid screening används screeningtest av typ Ishihara, i Sverige ofta Boström-Kugelbergs test som är mycket känsliga i den grön-röda axeln. De är så känsliga att de leder till felaktigt positiva resultat då och då. Varje positivt resultat bör därför bedömmas med ett kvantitativt test, de så kallade sorteringstesten. De kan ge ett helt normalt resultat även om screeningtestet visade många fel. Det är fel att tolka screeningfyndet så att barnet är 'färgblint'. Inget av barnen som gör fel vid screeningtesten är färgblint utan de har små avvikelser i färgseendet. Då circka 8% av pojkar och 0.5% av flickor har nedärvda ändringar i färgseendet är det möjligt att ett barn med RP har också ärvt en av dessa ändringar och gör fel vid screeningstestet.

Däremot kommer RP relaterade ändringar i färgseendet inte fram vid screeningstesten för deras axel är oftast i den blå-gula axeln. Färgseendet drabbas sällan före puberteten men kan vara avvikande i gymnasieåldern. Då borde färgseendet mätas med ett sorteringstest.


Dia 71.

I de här videosnuttarna ser vi hur en 6-årig döv pojke klarar sig fint i sorteringstestet efter att ha först observerat ett äldre barn göra testet. Först testar man med stora testytor och när det går bra, testar man med de små standardytorna. Om Färgtest Panel 16 finns det mycket i Testinstruktionerna så vi behöver inte gå i detaljer här.


Dia 72.

Ett barn med ärvd grön-röd defekt finner vissa gröna och röda nyanser lika, vilket leder till hopp över färgrymden i testresultatet. I detta fall är axeln parallel med den deutana axeln.


Dia 73.
Dia 74.

Färgseendetestet kan man träna på förhand med ett spel på hemsidan. Då kan man finna vilka färger förorsakar konfusioner. Skärmens färger kan inte standadiseras så att testet skulle vara exakt likt det vanliga sorteringstestet med Munselpapperytor som stimuli. Därför behöver man testa med det riktiga sorteringstestet när barnet har vant sig vid testleken.


[ 1-24 ]|[ 25-49 ]|[ 50-74 ]|[ 75-97 ]

[ Föreläsningar ]