Jannes lekar med LEA-pusslet

Då Janne var tio månader gammal fick han ett LEA-pussel av sin morfar. Först förde Janne pusselbitarna i munnen, sedan började han vända dem och titta på alla ytor. Pusselbrädet utforskades av de små fingrarna. Pusselbitarna var passligt stora för den lilla handen, de var lätta att få grepp om, slå dem mot varandra och låta dem falla. Snart märkte Janne att bitarna kunde slängas och att vuxna hämtade dem tillbaka. Hus-klossen ställdes nu undan för dess små hörn kunde gå sönder om klossen råkade falla på dem.

Vid elva och en halv månads ålder började Janne få den orangefärgade runda biten och den blåa fyrkantiga biten på deras rätta platser. De andra två bitarna var för svåra så de hölls undan. Janne började känna igen lådan på längre håll och var stolt över att kunna öppna och stänga den och ställa bitarna i lådan.

I den här åldern började Janne visa intresse när en vuxen ritade bilder runtomkring bitarna för honom och visade att man kunde lägga pusselbitarna på bilderna.

Vid tolv månaders ålder lekte Janne långa stunder med pusslet; han tog ur bitarna och satte dem tillbaka. Den runda och den fyrkantiga biten fick han rätt varje gång och de var hans favoriter. Han fick nog även äppel- och husbiten på sina rätta platser men det krävde allt vad hans ögahand- koordination räckte till. När alla fyra bitar var på sina rätta ställen lät han alla veta om det så ljudligt att alla säkert blev medvetna hur duktig han varit.

Efter en månad, vid en ålder av tretton månader blev Janne intresserad av den svartvita sidan av pusslet. Igen var den runda och den fyrkantiga biten de lättaste och äpplet och huset till en början svåra.

När man nu ritade pussel formerna för honom mindre och mindre, tittade han på noggrannt och tittade sedan på den vuxna som om han ville fråga "Vad försöker du säga med dem?" Då och då pekade han på bollen och sade "lå" (lå=pallo=boll på finska). Han använde också boll-tecknet för han var van vid teckenspråket då en av familjemedlemmarna är döv. Två veckor senare började han kalla äpplet "na" (na=omena=äpplet på finska).

När man satte LEA spelkort på bordet kunde han peka med fingret på det rätta kortet när man frågade "Var är bollen?" eller "Var är TV?" Det tog dock tre månader till innan han orkade leka leken så länge att man kunde mäta hans synskärpa med båda ögonen öppna.


FörraIndex