Normalvärden

I normalpopulationen varierar synskärpevärden och randmönstersynskärpevärden på både hög- och lågkontrastområden inom flera rader. Normala synskärpevärden varierar mellan 0.8 och 2.5, en variation på sex rader. På lågkontrastområden är variationen likadan. Då variationsvidden är så stor kan en hög normal kontrastkänslighet sjunka till en bråkdel av dess tidigare värde och åndå befinna sig inom normalområdet (Bild 4).

Bild 4. Normalområdet i synskärpe- och randmönstersynskärpevärden är så stort att kontrastkänsligheten kan sjunka till en tiondedel och ändå befinna sig inom normalområdet.

Det kan inte betonas för mycket att 'normala' värden inte har särskilt stor diagnostisk betydelse som sådana utan var och ens tidigare värden är de värden som man skall jämföra resultaten med. För säkrare diagnostik vore det viktigt att ha standardiserad mätning av varje ung människas synskärpa på både hög och låg kontrast och att behålla dessa resultat i hälsokortet så att senare mätningsresultat kunde bedömas adekvat. Om en ändring i värdena sker senare skall man hitta orsaken till den. Den vanligaste orsaken är en ändring i brytningsfelet som lätt kan rättas till. Utan sjukliga ändringar förändras värden inte förrän sent i pensionsåldern. Man kan nuförtiden ofta mäta bra normalvärden t.o.m. efter kataraktoperationer.

Bild 5. Typiska förändringar

Den vanligaste typen av kontrastkänslighetsändringar drabbar höga och låga konstrastnivåer på samma sätt, kurvan flyttas till vänster utan att ändra sin lutning (Typ I). När det finns en liten makuladegeneration i foveaområdet blir synskärpevärdet på högkontrast området ofta mycket sämre men kontrastkänsligheten på låga kontraster, speciellt som randmönstervärde, ändrar sig litet (Typ II). Vid några fall av diabetes och vanligast vid multipelskleros sjunker lågkontrastvärden utan att synskärpan på högkontrastområdet ändrar sig (Typ III) nämnvärt.

Kliniska undersökningar har ofta visat att personer med samma synskärpa på höga kontraster inte har lika bra värden på låga kontrastnivåer. I bild 6. finns kontrastkänslighetskurvor av tre barn med synskärpa 0.3 på hög kontrast.

Bild 6. Alla tre barn hade synskärpa 0.3. Barnet A. var mycket närsynt men hade bättre synskärpa på låga kontraster än närvarande vuxna med normal synskärpa. Han hade inga svårigheter i visuell kommunikation, orientering eller vid närarbeten. Barnet B. hade typiskt 'titta nära beteende' och rörde sig något försiktigt i trapporna men verkade annars se rätt bra. Hans kontrastkänslighet var något nedsatt. Barnet C hade man diagnostiserat som utvecklingsstört då han inte hade klarat många av de psykologiska testerna som var tryckta på låg kontrast. Hans låga kontrastkänslighet är en viktig orsak varför han inte klarade testerna. Hans erfarenheter av omgivningen motsvarar inte heller det som andra barn med 0.3 synskärpa får.

Barnen i Bild 6 har samma synskärpa på högkontrastområdet. Ett av barnen ser normalt, det andra är synsvagt och det tredje är svårt synskadat. I dessa tre fall skildrar mätningarna på låga kontraster barnens synförmåga bättre än mätning av högkontrastsynskärpa.

Kontrastkänslighetskurvans lutande del har betydelseful variation i sin lutning. Vissa arbeten kräver ovanligt bra synförmåga på lågkontrastområden, t.ex. när man skall se flygplan som närmar sig i lågt molntäcke. Kontrasten mellan den gråa himmlen och de gråa planen är bara 1-5%. Då kan det hända att en person med synskärpa 1.25 har bättre synförmåga på lågkontrastområden än en person med synskärpa 2.0, vilket kan låta märkligt när man hör det men bild 6 klargör situationen.

Bild 7. Kontrastkänslighetskurvor av två personer med olik lutning av kurvans lutande del. Detta leder till att personen med synskärpa på 1.2 har bättre synskäpevärden på lägre kontraster än personen med en synskärpa på 2.0.