Testförfarandet

Börja med randmönstret på den högsta kontrastnivån. Visa randmönstren på ca 2,5 meters avstånd på olika frekvenser så att ränderna vänds till en viss position bakom den gråa plastskivan. För plastskivan åt sidan och be testpersonen ange rändernas orientering genom att visa riktningen med handen eller med den randiga svarslinjalen som ingår i testet. Håll testet orörligt.

Om de bredaste linjerna inte kan urskiljas på 2,5 meters avstånd, gå närmare testpersonen tills ränderna blir synliga, backa litet, vänd ränderna till en annan riktning bakom den gråa plastskivan och för testet långsamt närmare testpersonen tills rändernas orientering kan ses. Om personen har okorrigerad astigmatism är avstånden olika vid presentation av ränder i olika riktningar. Man får således information om refraktion samtidigt som man mäter randmönstersynskärpevärden.

Om de bredaste linjerna, 0.5 cpcm, kan urskiljas på 2,3 meters avstånd är randmönstersynskärpevärdet 2 cpd (0.5 cpd på 57 cm, 1cpd på 114 cm, 1.5cpd på 170 cm och 2cpd på 230 cm). Detta är ett lågt värde. När man testar normalt seende personer börjar man med det finaste mönstret på ca 1.5 meters avstånd, går bakåt tills mönstret inte mera kan ses och kommer långsamt tillbaka tills rändernas rikting kan urskiljas. Testa först med hela testytan och sedan genom att täcka testytan med den gråa ringen.

För att få reda på randmönstersynskärpan måste man känna till avståndet på vilket randmönstret kunde urskiljas. Detta sker lättast om testpersonen håller sitt huvud på hakstödet av kornealmikroskopet och man fäster den ena ändan av måttbandet vid hakstödet och håller måttbandet i fickan medan man kommer närmare testpersonen.

När man har mätt avståndet kan man avläsa resultatet på nomogrammet (Diagram A). Om t.ex. personen såg 8 cpcm ränderna på 1,15 meters avstånd är randmönstersynskärpan 16 cpd med den stora stimulusytan med en diameter på 10 grader ( diametern på stimulus är 20 cm så den motsvarar 20 grader på 57,2 cm och 10 grader på 115 cm:s avstånd Diagram D). Har man mätt också med den mindre stimulusytan som är 10 cm i diametern, så är dess storlek 5 grader på 114 cm avstånd.

Bild 3. A-C. Nomogrammet randmönstersynskärpa som en funktion av testavståndet. D. Nomogrammet storleken av testytans diameter som en funktion av testavståndet.

Man mäter randmönstersynskärpan på samma sätt på de lägre kontrasterna.

Genom den här tekniskt enkla mätningen får man samma information som med komplicerade och tidkrävande laboratorieundersökningar. Man måste bli van vid att söka det rätta värdet i nomogrammerna. Det är klokt att rita resultaten på svarsblanketten med detsamma. I fall någon av resultaten låter felaktigt är det lätt att kontrollera den mätning vars resultat inte passar i helhetsbilden.

När man börjar komma i håg att multipla värden av 57,2 cm är ca 115, ca 170, ca 230, ca 285 och ca 340, vet man det ungefärliga värdet av randmönstersynskärpan ( 2, 3, 4, 5 eller 6 gånger värdet på randmönstret som man använder eller mellan två av dessa värden ) och då reagerar man om man tittar på fel ställe i nomogrammet. Resultatet skrivs på svarsblanketten på samma sätt som optotypvärden. Man hittar randmönstrets frekvens på den nedersta raden av siffror och kontrastnivån på antingen 100%, 10% eller 2.5% nivån.

Bild 4. Resultatet av en mätning på svarsblanketten. Personen såg de finaste ränderna (8 cpcm) på 270cm på full kontrast, vilket motsvarar randmönsterfrekvens 38cpd. Av de10% ränderna såg han 8cpcm räderna på 110cm avstånd, vilket motsvarar 15 cpd, och av de 2.5% ränderna 2 cpcm ränderna på 174cm avstånd, vilket motsvarar 6cpd. Motsvarande punkter är F, G och H. Linjen H-G-F är kontrastkänslighetskurvans lutande del mätt med randmönstertest. Den lutande delens lutning är av Typ III (se Bild 5).