SYNEN

Synen är sammansatt av många olika funktioner. Det känns så självklart att se, att man inte tänker på de olika delfunktionema då synen är normal. Synens olika delfunktioner är dagseende, mörkerseende, uppfattning av rörelse, färgseende osv. Synen kan mätas på många olika sätt. I det följande diskuterar vi, vad som undersöks hos ögonläkaren:

synskärpa, synfält, kontrastkänslighet, färgseende, adaptation (anpassning) till olika belysningsnivåer, samsyn och stereoseende.

Synskärpa

Synskärpa mäter man med syntavlor. Man undersöker, vilken bokstav eller siffra som är den minsta man fortfarande kan urskilja. Vi har bra synskärpa bara i synfältets mittpunkt. Bara näthinnans centrala del ser skarpt (bild 21).

Bild 28. I mitten av näthinnan finns en liten grop, kallad fovea, området för skarpt seende. Redan 10 grader från fovean är synskärpan bara 0.1 (pilarna).

När vi tittar oss omkring, ser vi både stora och små föremål. Detaljseendet fordrar god synskärpa, att se formen på större objekt kräver däremot inte god synskärpa.

Bild 29. Den här bildserien demonstrerar att detaljseendet inte ger oss den viktigaste delen av visuell information. Den originala bilden (A) filtrerades av Professor Lamberto Maffei så att i den mittersta bilden (B) inte finns fina, tunna linjer alls, och i bilden till höger finns det enbart fina linjer (C). Som vi ser i den här bildserien så överförs en stor del av forminformation via breda linjer med små skillnader i kontrast.

Synfältet

När en person med normal synförmåga tittar rakt fram, ser han samtidigt det som finns åt sidorna. Det område som man ser på en gång kallas synfålt. Nervtrådarna från de båda näthinnorna är ordnade så, att trådarna från den högra delen av näthinnan går till högra hjärnloben och från den vänstra delen av näthinnan till vänstra hjärnloben (bild 30).

Bild 30. Synbanorna eller nervtrådarnas väg från ögonen till hjärnan.

Syninformationen från båda ögonen möts i cellerna i synbarken. Den centrala delen av synfältet ser vi med båda ögonen. På båda sidor om den centrala, binokulära, synfältsdelen finns det halvmånformade synfältsområden som man bara ser med ett öga.

Vi använder synfältets sidodelar när vi rör oss. Den mest centrala delen använder vi vid noggrant närarbete, t.ex. vid läsning. När man mäter synfältet, mäter man, viIken ljuspunkt är den svagaste som ännu uppfattas i olika delar av synfältet. Den här mätningen är bra för diagnoser vid skador i synbanorna. Den ger dock inte så mycket information om hur personen ser former eller fömimmer rörelse i olika delar av synfältet.

Bild 31. Synfåltet. Synfältets centrala del tillhör båda ögonen (det vita området), och kallas binokulärt synfält.

Synfältet kan ändra sig på många sätt. Därför kan det vara svårt att förstå den synskadades syn. Om synfåltets sidodelar fungerar dåligt, måste den synskadade kanske använda vit käpp, men han kan kanske läsa obehindrat.

Om synfåltets sidodelar fungerar väl men dess centrala delar dåligt, så kan personen kanske röra sig precis som en normalseende, men kan inte ens läsa rubriker.

Kontrastkänslighet

När man undersöker hörseln mäter man, vilken är den svagaste ton man ännu hör. Man använder både lågfrekventa och högfrekventa toner och resultaten ger ett audiogram. När man mäter kontrastkänslighet med randmönster, motsvarar det rentonsaudiogram vid hörseltestning. Toner inom olika frekvensområden motsvaras här av linjer med olika bredder. Man mäter vid varje randmönsterfrekvens den svagaste kontrast som man ännu urskiljer (bild 2). Syntavlor med låg kontrast används också för att mäta vilken är den svagaste kontrast som man kan se i bilder.

Bild 32. Kontrastkänslighet kan mätas med lågkontrast synskärpetavlor eller med randmönstertest. I bilden ser vi ett synskärpetest på ca 3% kontrast. Det kan man använda för att följa om kontrastkänsligheten hålls på samma nivå som tidigt. Man skall välja till mätningsavståndet mera än tre meter om man på det avståndet ser hälften av testets rader.

Om en synsvag har dålig kontrastkänslighet kan han inte urskilja små kontrastskillnader. Allting ser då plattare ut, det är svårt att urskilja miner, tidningstexten verkar vara dåligt tryckt, trottoarkanten och trappornas kant blir svåra att urskilja.

Adaptation till olika Ijusförhållanden

En person med normal syn kan läsa i klart solsken och han kan läsa också vid skenet av stearinljus eller i månsken. Ljuset från eli stearinljus är bara en miljondel av ljusmängden i klart solsken. S k normalt seende personer kan alltså adaptera sig till olika belysningsförhållanden. Näthinnans stavar ser i halvmörker. Om de inte fungerar kallar vi personen nattblind. Nattblindheten utvecklas vid många näthinnesjukdomar redan i barndomen.

Först tar det längre tid att börja se i halvmörker och det är t.ex. svårt att hitta saker i en garderob eller i en låda. Senare kan man inte alls se i halvmörker, även om man väntar längre.

Bländning eller ljuskänslighet är ett annat tecken på adaptationssvårigheter. När man kommer från ett mörkt rum till klart ljus, ser man först ingenting och det kan göra ont i ögonen. Även en s k normalt seende person bländas för en stund. Om bländningen blir ett problem, kan man minska det med skyddglasögon (absorptionsglasögon), eller genom att använda hatt med brätte eller genom att gå på den skuggiga sidan av gatan.

Färgseende

Näthinnans tappar är av tre olika slag, en del är känsliga för blått ljus, en del är mera känsliga för grönt och en stor del är mera känsliga för rött ljus. Även s k normalt seende personer kan ha vissa svårigheter med färgseendet. Man taIar ofta om fårgblindhet, men ordet är dåligt valt på grund av att dessa personer oftast ser färger rätt men har svårigheter med färgnyanser. Mossgrönt, snusbrunt, mörkt violett och mörkgrått kan alla se likadana ut. Dessa mindre svårigheter med färgseendet stör bara i vissa yrken. Därför undersöker man färgseendet i skolorna vid yrkesval.

Samsyn (binokularitet) och tredimensione Utseende (stereoseende)

Vi har två ögon, men vi ser bara en bild. Bilden från höger och vänster öga sammansmälts i hjärnans synbark. Alla normalt seende har inte samsyn. Vissa personer tittar omväxlande med höger och vänster öga, oftast vet de inte ens att de byter fixerande öga mycket ofta. Det stör dem inte. Stereoseende betyder, att vi ser hilden tredimensionellt vid närarbete. När vi tittar på någonting som finns långt borta, använder vi inte stereoseen- de. Vi har lärt oss att saker ser mindre ut på avstånd och att det som finns närmare skymmer det som finns bakom.

Ledande öga

Ledande öga eller "bättre öga" är det öga som vi är vana vid att använda vid noggrant närarbete och om vi tittar noggrant på avstånd. På samma sätt som vi är höger- eller vänsterhänta, föredrar vi höger eller vänster öga.

Ögonmotorik och dess störningar

Ögonrörelser hos normalt seende är vanligen mycket jämna och riktade på samma föremål. Ögonen rörs av muskler. Om någon av ögonmusklerna blir förlamad, vrider sig ögat i fel riktning och man ser dubbelt (bild 33).

Bild 33. Ögon och ögonmuskler sedda ovanifrån. Vänstra ögats yttre raka muskel är förlamad och då vrids det vänstra ögat inåt.

När muskeln är förlamad ser personen dubbelt när han försöker titta i den riktning dit den förlamade muskeln borde föra ögat. När han tittar i motsatt riktning, blir bilden normal igen. Dubbelseende är mycket störande. Därför är det bäst att täcka för ett öga. Då och då störs ögonmotoriken av hjärncirkulationsstömingar. Då blir muskeln inte förlamad men det omedvetna beslutet att röra ögonen i en viss riktning når inte fram till ögonmuskeln.

De olika delfunktionerna i seendet kan förändras oberoende av varandra. Det finns därför väldigt många olika synsskadetyper hos synskadade. Skadans natur är alltså mycket individuell. lbland är det svårt att förstå hur den synskadade egentligen ser. Just när det verkar som om han ser rätt bra, beter han sig en stund senare som om han skulle vara blind. De synskadade låtsas vanligen inte om att de ser sämre än de faktiskt gör. Vid olika belysningsförhållanden och i olika omgivningar klarar de sig på olika sätt. Om de känner till omgivningen kan de röra sig fritt även om de inte ser föremålen väl. På samma sätt rör vi oss hemma på natten. Vi ser mycket litet men rör oss tryggt. Men om någon har lämnat ett föremål mitt på golvet så snavar också vi på det på natten. På samma sätt rör de synskadade sig med hjälp av bristfällig syninformation och kan då skada sig allvarligt om vi lämnar saker på ställen där de inte ska vara.

Har man svårt att förstå hur en synskadad ser, kan man alltid fråga honom om det. Många synskadade kan berätta om skadans natur så väl att det blir lättare att förstå dem. Då och då får du bara ett svar att deras invaliditet är 50 eller 80 eller 100 procent. Det säger inte mycket om synskadans natur. Procenttalet kan vara 100 även om personen i fråga ännu kan röra sig fritt med hjälp av synen eller kan läsa vanlig text. Det är också 100 % när man är helt blind. Det är viktigare att veta hur mycket den synskadade ser än att känna till procenttalet.